Kära farmor, jag önskar jag hade ditt rara leende och dina vänliga händer.
Jag önskar jag hade din styrka.

Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta. Försöker ibland fortfarande inbilla mig att det är en dröm och att du ska komma tillbaka, men jag får varje gång även fast jag inte vill, ta förnuftet till fånga och inse att du är borta nu. Alla ska vi försvinna någon gång och tyvärr var det din tur den här gången. Du är inte död. Du lever bara inte längre här bland oss. Men du lever i våra hjärtan, och det kommer du föralltid att göra. Jag kommer alltid minnas alla de fina stunder jag har delat med dig. För du var den absolut finaste farmodern man kan tänka sig, du ville alltid allas bästa och din mat och dina bakverk var alltid enastående.
Inget kommer någonsin bli som vanligt när inte du längre finns med mig.

Du är saknad. Så otroligt himla saknad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0